Skriv ut

Tre tappra trotsade dugget - Söndag 21 oktober

- blev bredstjärtat belönade


Tre tappra herrar – eller tre knas? Benämningen på den trio, som dök upp för att delta i klubbens planerade exkursion för att se vilka sträckande fåglar, som en söndagförmiddag mitt i oktober fanns vid den skånska ostkustsen, är förmodligen mycket beroende på hur hårt fågelskådarhjärtat klappar! Men det dröjde inte mycket mer än en kvart förrän förmiddagen i det stundtals irriterande duggregnet vid Juleboda förvisso kunde kallas lyckad: drygt 100 meter ut från stranden passerade en mörk bredstjärtad labb mot söder!
En större samling huvudsakligen gråtrutar i skiftande åldrar och dräkter var annars det, som mötte trion, när man letade upp en i sammanhanget onödigt gles tall en bit från fiskeboden för att försöka hålla en del av regndropparna borta. Men även ett regnskydd, som nog bara var aningen tätare än ett såll, får i nödfall ändå betraktas som regnskydd!  Efter att ha konstaterat att tre skådare är färre en flera, dök de första tre dvärgmåsarna upp i regnet – och följdes av ytterligare en handfull några minuter senare. Genast mådde gentlemannatrion lite bättre.
Och ännu bättre blev det strax efter klockan 8, när en i trion vrålade ”Labb!” Något som några sekunder senare kunde konstateras till en bredstjärtad dito, som under några minuter kunde följas på några hundra meters avstånd på sin väg söderut. Ytterligare ett årskryss kunde inkasseras av gruppen. Samtidigt som en i trion fick en trevlig födelsedagspresent!

I det fortsatta - någon gång lätta - regnet trillade det dock in en hel del arter. Totalt ca 85 dvärgmåsar (en siffra som fastställdes efter en massa additioner och inte minst subtraktioner för alla fåglar som gjorde en tur tillbaka mot norr) passerade under timmarna vid Juleboda. Så också t.ex. tre kentska tärnor, lika många ladusvalor, ett par tusen ejdrar, några hundra vitkindade gäss, dussinet prutgäss – vara en i sällskap med 15 skarvar – samt höstens första alfåglar. Lite småflockar med totalt ett par hundra bläsänder, några krickor, dussinet stjärtänder och ett 20-tal skedänder sågs genom regnstänken. En hel del skrattmåsar och fiskmåsar drog mot söder och inte minst de förstnämnda var estetiskt tilltalande synintryck mot den regngrå Östersjöhimlen. En rastande svarthakedopping lät sig också avnjutas. En smålom passerade mot söder - mot en bakgrund av en ca hundrahövdad ejderflock, som faktiskt gjorde det ganska lätt att se att det var just en Gavia stellata, som flög förbi någon knapp meter över vågorna några hundra meter ut.

När en i trion återvände till bilen för att hämta det för förmiddagen bagageplacerade fikat, kunde han njuta av locklätena från ett par lövsångare – kanske som ett sista farväl till sommaren. Ett fynd som för övrigt rapportören på Svalan uppmanades att styrka med en raritetsblanket. Vilket också är verkställt! Om det gör någon nytta får framtiden utvisa.

Efter ett par tre timmar sammanfattade vi en trots allt ganska trevlig förmiddag. Vid 11-tiden kom solen – då bröt vi upp och åkte hem …

Evert Valfridsson