Skriv ut

Där ute väntar rariteterna, 16 oktober

...var rubriken för dagens exkursion och så rätt den visade sig vara. Den teoretiska genomgången fick vi för ett par veckor sedan då Göran Arstad, dagens exkursionsledare, hade en mycket bra genomgång av möjliga raritetshöstarter. Vi fick också i uppgift att träna på dessa arter hemma inför exkursionen. Eftersom min inlärningsförmåga gällande fåglar är något begränsad så valde jag att satsa på två arter, Taigasångare och Kungsfågelsångare. Jag vill påstå att jag lärde mig de arterna så bra, så hade det funnits någon av dessa arter inom en mils avstånd så hade jag upptäckt dem.

I programmet stod det att man skulle ha mat för en heldag och det vill jag lova att vi hade. Det var mörkt när vi startade från Osby och det var mörkt när vi var tillbaka. Vi fick alltså en heldagsskådning. När vi kom till naturums parkering så var vi ungefär dussinet fullt. I vanlig ordning frågade Evert om det fanns någon frivillig till att skriva om dagens exkursion. Jag har aldrig någonsin anmält mig som frivillig till något. Nu hjälper ju inte detta eftersom jag är gift med Lotta och hon anmäler sig gärna, eller rättare sagt så sa hon så här: Vi kan väl skriva Glenn och sen var det kört. Hon är bra på att delegera.

I bilarna och ut till Landön. Väl ur bilarna där beskrev Göran A dagens upplägg för oss. Först en runda bland buskarna i närområdet, vidare ut mot Vannebergaholmen, tillbaka längs skogen, via Dala mot Käringören, följ havet tillbaka mot hamnen. Vi fick också en genomgång i förväg vad vi kunde tänkas se eller höra och vi lyssnade även på inspelade fågelläten. Vi drog iväg så sakteliga med betoning på sakteliga. Det lyssnades och spanades rejält, dock utan några större rariteter. Vi hörde/såg dock bl a gärdsmyg, gransångare, trädkrypare, kungsfågel och lite trastar som tal-, kol- och rödvingetrast. Vissa började i vanlig ordning prata om kaffe nästan direkt och vi tvingades att ta en tidig fika. En del går inte att styra om de inte får kaffe. Sanningen att säga var det bra med en kaffepaus, för därefter såg vi mycket klarare. Mitt i fikapausen såg vi nämligen en varfågel sitta perfekt i en buske, så vackert, så vackert. Även Lars såg den trots att han inte hade fika med sig ut. Han var justerad så han kunde inte bära någon ryggsäck. Lotta poängterade flera gånger hur gott det var med kaffe, vilket säkert gladde Lars att höra.

Under fikapausen fick vi syn på fågelskådare längre bort som hade väldigt korta tubkikare. När det small förstod vi att det var jägare. De var ute efter rapphönsen som gick på ängen. Från andra hållet kom en fantastiskt vacker blå kärrhök som var ute efter samma rapphöns. Fy fasen för att vara rapphöna. Vi fick en mycket bra beskrivning av Göran vad man skall titta på, dels för att se att det är en blå kärrhök och dels vad det är som skiljer mellan ung och gammal (förlåt – juvenil och adult) kärrhök. Jag vet inte hur religiös exkursionsledaren är, men han har en väldig tumme med de högre makterna i alla fall. Det kom nämligen en adult blå kärrhök och avlöste den juvenila under tiden som han stod och berättade om skillnaderna.

Plötsligt hojtade Göran rätt ut – Större Piplärka!! Perfekt, bara en liten bit från oss och helt öppet landade en större piplärka och lät sig beskådas. Vi kunde i lugn och ro spana på den i våra tubkikare. Där fick alla latmaskar som inte gittade stiga upp och delta i exkursionen. Det är såna obsar jag vill ha, inte en liten tätting som far runt i ett tätt lövverk och som dessutom flyttar sig så fort man fått kikaren på den. Det var lite körigt ett tag för samtidigt som vi hade piplärkan så hade vi en vacker stenskvätta på nära håll.

På vår fortsatta vandring såg vi duvhök och sparvhök och vi såg steglitser och nötskrikor och mycket annat. Under vår vandring avhölls en diskussion om en fågel var levande eller död, men eftersom den flög drog vi slutsatsen att den levde. Ibland är det riktigt djupa diskussioner på exkursionerna. Ett annat exempel på att man lär sig mycket är att Evert vid ett tillfälle tog fel på en fågel och en bläcksvamp och då kom diskussionen upp om bläcksvampen är ätlig eller inte. Evert konstaterade att alla svampar är ätliga – åtminstone en gång.

Efter drygt sex timmars vandring var vi tillbaka vid bilarna och alla var väldigt nöjda med dagen. Vackert väder, trevligt umgänge och vi kunde räkna in 67 arter, vilket känns väldigt bra. Det där med heldagsskådning var det nu många som sviktade inför, de var trötta. Thomas hade slut på cigaretter så han kunde absolut inte skåda mer. Därför tackade vi dagens exkursionsledare för mycket pedagogisk och bra guidning och en fantastisk obs av större piplärka. Är det månne den största rariteten som fågelklubben haft på någon exkursion?

Det var bara exkursionsledaren (som var fullständigt oberörd) och de tre piggaste som orkade med mer skådning och levde upp till att det skulle handla om heldagsskådning. Vi fyra avslutade dagen nere i Friseboda där vi åt våfflor och skådade fågel. Vad vi såg tänker jag inte avslöja här. Något straff skall de ha som inte orkade vara med på hela exkursionen. Däremot kan jag avslöja att Göran fortsatte att dela med sig av sina enorma fågelkunskaper, tack så mycket. Någon gång vid sex-halv sju avslutades exkursionen och dagens fågelskådning var slut utom för Linda som skulle fortsätta ut och titta på ugglor.

Glenn Nilsson (på uppdrag av Lotta)